Preskriptionsavbrott vid konkursförfaranden
IN ENGLISH BELOW!
Preskriptionsavbrott vid konkursförfaranden
Av jur.kand. Frost Anna Matson
I december 2020 publicerade HD sin dom i mål T 6323-19 om preskription och preskriptionsavbrott avseende en fordran. Omständigheterna i målet var att en privatperson (”Personen”) under 2004 lånade ett belopp om 25 000 kr av en bank (”Dåvarande borgenären”). Lånet kom emellertid senare att sägas upp till omedelbar betalning. I mitten av 2005 försattes Personen i konkurs och fordringen togs upp i konkursbouppteckningen. I slutet av 2008 avslutades konkursen genom avskrivning och fordringen kom senare att förvärvas av en annan bank (”Banken”). I slutet av 2017 väckte Banken talan gentemot Personen och krävde att han skulle betala lånet jämte ränta. Personen hävdade emellertid att det inte hade skett något preskriptionsavbrott sedan lånet togs upp 2004 och att fordringen därmed var preskriberad. Banken hävdade å sin sida att preskriptionsavbrott hade skett genom konkursen och att en ny preskriptionstid hade börjat löpa när konkursen skrevs av 2008. Frågan i målet var under vilka förutsättningar ett konkursförfarande har preskriptionsavbrytande effekt gentemot en konkursgäldenär.
Enligt preskriptionslagen (1981:130) (”PreskL”) preskriberas en fordran tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan (2 § PreskL). Ett preskriptionsavbrott kan ske på olika sätt, bl.a. genom att borgenären åberopar fordringen i ett rättsligt förfarande, t.ex. väcka talan mot gäldenären eller annars åberopa fordringen gentemot gäldenären vid domstol eller konkursförfarande (se 5 § tredje punkten PreskL). När det gäller åberopande vid ett konkursförfarande innebär det att borgenären bevakar fordran i konkursen eller genom att borgenären mera formlöst anmäler fordran till konkursförvaltaren (se prop. 1979/80:119 s. 60). Vidare har borgenären bevisbördan för att fordran har åberopats i konkursförfarandet. Att en fordran har tagits upp i konkursbouppteckningen innebär inte i sig att fordran har åberopats i den mening som avses ovan. Det utgör dock en stark indikation på att borgenären har anmält fordran till konkursförvaltaren och att borgenären därigenom har åberopat den. Om övriga omständigheter inte ger anledning att räkna med att konkursförvaltaren har fått kännedom om fordran från annan än borgenären anses borgenären normalt ha uppfyllt bevisbördan med följden att preskriptionsavbrott har skett.
När ett preskriptionsavbrott har skett genom att en fordran har åberopats i ett rättsligt förfarande börjar en ny preskriptionstid att löpa från den dag dom eller slutligt beslut meddelades (7 § första stycket PreskL). Det krävs dock att gäldenären har underrättats om borgenärens framställning, annars ska preskriptionstiden räknas som om något avbrott inte har skett. I det aktuella målet föreskrivs att mot bakgrund av de uttalanden som görs i förarbetena till PreskL ska kravet på underrättelse anses vara uppfyllt när borgenären har framställt sitt krav till konkursförvaltaren. Detta med anledning av bl.a. att en borgenär som har framställt sitt krav till konkursförvaltaren har anledning att räkna med att gäldenären tar del av kravet under det fortsatta konkursförfarandet. Det är därför inte är rimligt, enligt HD, att borgenären ska behöva vidta särskilda åtgärder för att försäkra sig om att gäldenären har tagit del av kravet.
I det aktuella målet hävdade Banken att den Dåvarande borgenären hade åberopat fordringen genom att anmäla denna till konkursförvaltaren. Enligt konkursbouppteckningen, där fordringen återfanns, hade konkursförvaltaren inte haft några kontakter med Personen. HD konstaterade därför att det inte fanns anledning att räkna med att konkursförvaltaren hade fått del av uppgiften om fordringen från någon annan än den Dåvarande borgenären och att fordringen därmed hade åberopats i konkursen. I och med att fordringen återfanns i konkursbouppteckningen, och att konkursförvaltaren uppenbarligen därmed hade blivit underrättad om fordringen, konstaterade HD även att kravet på underrättelse till gäldenären var uppfyllt. Detta innebar, enligt HD, att en ny preskriptionstid hade börjat löpa när konkursen skrevs av i slutet av 2008 och att fordringen således inte var preskriberad när Banken väckte talan i slutet av december 2017.
Advokatfirman MORE Evander HB tillhandahåller rådgivning och tjänster inom bl.a. tvistelösning och fordringsrätt. Vi bistår löpande våra kunder i den typen av frågor som behandlas i denna text.
Interruption of the period of limitation in bankruptcy proceedings
By LL.M. Frost Anna Matson
In December 2020, the Swedish Supreme Court announced their decision in case T 6323-19 regarding time limits for claims and interruption of the period of limitation. The circumstances in this case is that an individual (“the Individual”) received a loan from a bank (“the Former Creditor”) during 2004. However, the loan was later terminated for immediate payment. During 2005, the Individual was declared bankrupt and the claim was included in the statement of the bankrupt’s estate. At the end of 2008, the bankruptcy was closed, and the claim was later acquired by another bank (“the Bank”). During 2017, the Bank brought an action before a court against the Individual and claimed the Individual to pay the loan plus interest. However, the Individual maintained that there had been no interruption of the period of limitation since 2004 and that the claim was barred. The Bank, on the other hand, maintained that there had been an interruption of the period of limitation through the bankruptcy and that a new period of limitation began to run when the bankruptcy was closed in 2008. The question at issue was if and under what conditions a bankruptcy can be given an effect as an interruption of the period of limitation against a debtor.
According to the Swedish Limitations Act (1981:130) (“SLA”), no claim may be brought after ten years “from its accrual”, unless the period of limitation is interrupted prior thereto (section 2 SLA). The period of limitation can be interrupted by the occurrence of, i.a., that the creditor refers to the claim in a legal procedure, e.g. plead the claim against the debtor in any court or refer to the claim in a bankruptcy proceeding (see section 5 p. 3 SLA). Referring to a claim in a bankruptcy proceeding means that the creditor monitors the claim in the bankruptcy or that the creditor reports the claim to the trustee (see government bill 1979/80:119 page 60). Furthermore, the creditor has the burden of proof regarding that the creditor has referred the claim in the bankruptcy. The fact that a claim has been included in the statement of a bankrupt’s estate does not in itself mean that the claim has been referred to. This is, however, a strong indication that the creditor has reported the claim to the trustee and that the creditor thereby has referred the claim. If other circumstances do not give reason to expect that the trustee has become aware of the claim from someone other than the creditor, the creditor is normally considered to have fulfilled its burden of proof with the consequence that the period of limitation has been interrupted.
When a period of limitation is interrupted through the commencement of a legal procedure, a new period of limitation shall run from the day of the publication of a judgment or a final decision, or from the day on which the legal proceedings are in any other way concluded (section 7 paragraph 1 SLA). However, it is required that the debtor has been notified of the creditor’s statement, otherwise, the period of limitation shall be regarded as if no interruption of the period of limitation has been taken place. In the present case, and in the light of the legislative history of the SLA, it is prescribed that the requirement for notification shall be considered fulfilled when the creditor has stated his claim to the trustee. This due to, i.a., that a creditor who has referred to the claim to the trustee has reasons to expect that the debtor will take part in the claim during the continued bankruptcy procedure. According to the Swedish Supreme Court, it is not reasonable that the creditor shall take special measures to ensure that the debtor has been notified of the creditor’s statement.
In the present case, the Bank maintained that the Former Creditor had referred to the claim by a notify to the trustee. According to the statement of the bankrupt’s estate, where the claim was stated, the trustee had not had any contact with the Person. The Supreme Court, therefore, stated that there was no reason to expect that the trustee had received information about the claim from someone other than the Former Creditor and that the claim thus had been referred to in the bankruptcy. As the claim was stated in the statement of the bankrupt’s estate, and that the trustee obviously had been notified of the claim, the Supreme Court also stated that the requirement for notification to the debtor was fulfilled. This meant, according to the Supreme Court, that a new period of limitation began to run when the bankruptcy was closed at the end of 2008 and that the claim was not barred when the Bank brought the action before a court at the end of 2017.
Advokatfirman MORE Evander HB provides advice and services within e.g. dispute resolution and right of claims. We continuously assist our customers in the type of issues dealt with in this text.